Komichi

Har börjat fundera ifall jag kanske borde börja studera igen..?
Jag kanske inte är redo för att börja jobba i alla fall?

Varje gång jag försökt gå i skola har det bara skitit sig
men nu känner jag mer som att jag behöver något ställe att gå till och vara aktiv där..
synas..höras..göra saker. För ingenting händer här.
Dels också för att jag mår inte så bra efter flytten från arvidsjaur... jag behöver se folk omkring mig
jag behöver se folk som står och skrattar eller ler...för då gör jag samma sak, men på mitt avstånd.
Men det är det jag behöver.. men vet inte om det är möjligt..

Jag frågade min arbetsförmedlare om det går för mig att börja Daglig verksamhet
eller något sådant, men hon sa "Det vet jag inte..jag tror inte det, men skulle nog inte vara
så svårt att få en praktikplats där." ..jag vill bara ha någonstans att vara..

Det spelar ingen roll om jag är tjejen som sitter på bänken i ensamhet o lyssnar på musik..
jag behöver liv omkring mig..

 

 

Måste få skriva av mig just nu, annars kommer det bara fortsätta att gnaga på mig.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka på dig. Du sa att du har svårt att behålla vänner..
Well, jag förstår varför... men ändå så svider det som fan då jag tänker tillbaka på dig.
Du var min Mermaid.. :( men du bara tog bort mig och lämnade mig...
Jag klarar inte av när du gjorde så mot mig gång på gång bara för att DU kände dig osäker.
Du skar av banden mellan dig och mig i slutet.. jag tröttnade till slut, trots att jag lovade
att jag aldrig skulle det.. Jag klarar verkligen inte av när en som står mig
nära hjärtat bara slänger iväg min vänskap sådär. Jag är ledsen. 
Vi som t.om hade tänkt träffas då jag flyttat ner till min hemstad igen.
Nu blir det inte så.. för att du slängde bort mig som skräp.. ja det är så jag känner.

Jag fick veta hela din historia om varför du har svårt med att få/behålla vänner..
men jag var redo att ge dig en sista chans, den chansen försvann snabbt. Jag är ingen dålig vän
men ingen klarar av detta. I alla fall inte jag, och det visste du redan. Jag ville verkligen fortsätta
att vara din vän... det var därför jag gav dig min käraste ägodel till dig, min ritplatta... för jag tyckte
att du förtjänade den mer än mig. Och så mycket betydde jag för dig..
Jag älskade fan dig, bortsett från det du gjorde mot mig många gånger, så brydde jag mig om dig.

Hoppas du får det bra i ditt liv och att du också får lära dig något utav dem "misstag"
du gör mot dina vänner, som faktiskt vill fortsätta vara dina vänner..

Nu ska jag ta bort allting du skickade till mig..

Vi är över nu..

Jag släpper dig nu, Katsu.
Hejdå.

Hur ska jag orka när jag mår såhär? 
Jag mår skit, min kropp mår skit och mitt humör är skit.

Har på ett eller annat sätt varit ett helvete för mig.


Mitt första "förhållande".
"En dag, en mardröm." 

Jag gick i tredje klass, och var fortfarande lika lekfull och glad av mig.
Då jag var och lekte med de andra barnen på lekplatsen i skolan.. såg jag honom.
Han såg söt ut men såg ganska annorlunda ut jämfört med dem andra killarna.
Nästan lika lång som mig, hade glasögon, hade spikrak lugg framför pannan..

Jag följde efter honom när han gick ifrån lekplatsen. Jag var som ett klistrigt plåster som följde efter honom vart han än gick utomhus. Jag stod alltid bakom en stenvägg och
såg honom på avstånd, spela eller leka med dem andra barnen.
Tills en dag då han hejdlöst gick fram till mig, ensam.. och frågade "Får jag chans på dig?"
Omedvetet om vad jag precis skulle svara på, så såg jag ett "ja" utan att ens veta
till vad jag egentligen hade svarat på.

Han gav mig en puss på kinden och sprang iväg långt bort ifrån mig.
"Min första puss..." sa jag och kände mig själv på kinden.

Månader gick, och jag och "han" hade inte pratat än med varandra sen dess.
Jag var utanför precis en liten bit avstånd från yterrdörren. Jag såg dörren öppnas
och någon som ropade mitt namn. Jag kollade dit och såg "hans" killkompis.
De ropade efter mig att komma in till dem. Jag gick in som de bad mig om.
Det var alldeles knäpptyst i det rummet, så kallade "lekrummet"
"han" och kompisen och jag, var helt själva där. Jag frågade varför dem ville jag skulle komma.
"Han ville ha hit dig, din pojkvän altså"

Innan jag visste ordet av det, kom både "han" och kompisen emot mig
och tog tag i mina båda armar och försökte dra in mig på toaletten med tvång..
Jag hade ryggen åt deras håll, och höll fast mina händer i dörrens kanter allt vad jag kunde..
Dem fortsatte att försöka dra in mig, och lyckades... mina händer blev svettiga och gled..
jag släppte taget och skrek..att jag inte ville in dit. Dem lyssnade inte..
"Han" satte sig ned på toalettlocket och satte ner mig i hans famn, sittandes.
Han höll för min mun hårt.. trots att jag försökte skrika att han skulle släppa mig..
När han hörde att jag försökte skrika.. höll han för min näsa, nedåt. Så jag knappt
kunde andas... eller få någon luft. Jag skrek inombords...tårar rann nerför kinderna av ångest...

"Varför gör dem såhär mot mig, varför just jag?" Tänkte jag då.
Jag kunde inte höra ett ord av vad kompisen sa.. jag var helt borta. Var nära till
att svimma av, på grund av bristen på luften. Efter ett tag... kände jag någon röra mig.
"Han" smekte med sin hand 'där nere' på mig... det var obehagligt... jag ville ut därifrån..
ville få honom att sluta röra mig på det sättet.. men kunde inte röra mig eller göra något..

Jag som inte ens hade kommit in i puberteten.. men ändå vidrörde han mig
på dem förbjudna ställena... i så ung ålder. Det var inget jag ville uppleva nånsin igen...

Jag minns inte hur jag tog mig ut, men dem släppte mig. Jag sprang ut därifrån. Jag grät..
När jag sprang ut, var det en massa andra som bara stirrade på mig.. elever, fröknar..alla.
Jag visste ju inte ens själv vad som hade nyss hänt.. hur skulle jag då berätta för någon...?

Detta var den obehagligaste upplevelsen för mig i så tidig ålder.
Aldrig mer, ville jag låta någon röra mig på det sättet igen.
Han hade antastat mig i sådan ung ålder.

Trots det han gjorde mot mig.. var vi fortfarande "ihop" med varandra.
Ett halvår gick. Och en dag så tog han mig i armen och gick med mig
precis utanför matsalsdörren. "Jag gör slut med dig." sa han och bara gick sin väg.
Benen vek sig och jag gled neråt mot stenväggen.. Vad ledsen jag blev av dem orden.
Men åren gick, och jag klarade mig bra utan honom. Jag hittar nog någon annan.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Mitt första förhållande genom datorn.
  "Det var som en dröm. Fast sedd ur en vinkel som i en känslomässig mangabok.
men slutade i ut rivna sidor."  

Han var den allra första genom datorn, som jag gillade.
Vi träffades ett par gånger, var blinda och kära. Han visade mig runt.. och jag blev
mer kär än förut i honom ju mer jag såg på honom. Han bjöd mig på min första dejt..
Allt det där och lite till.

När jag en dag satt en vänlig kväll nere vid pappas dator i hans kontor
kom ett chockerande mail till mig på hemsidan. Det var "han"
Han hade skrivit en massa ursäktande texter precis innan jag scrollade ner och läste.. "Gör slut"
Jag läste om och om igen.. och vid samma gång, kom tårarna.. som i en repris av en sorgsen drama film. Det värsta av allt var.. att han gjorde slut på Alla hjärtans dag.

Vi fortsatte att vara vänner. Jag möter säkert någon annan..

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - 

Mitt andra förhållande genom datorn.
"Jag sökte efter svar, men fick bara svek " 

Vi möttes av en slump. Vi möttes på en hemsida.
Han visade tecken på att han gillade mig.. för att jag var snäll mot honom.
Jag minns honom som en blyg kille, väldigt blyg. Han var något år yngre än mig..
Jag var fortfarande frustrerad efter att min förra kärlek hade svikit mig.

Men denna killen, var där för mig.
Han försökte trösta mig och såg till att prata om andra saker, roligare saker.
Veckor gick, och jag började märka att han på något sätt försökte få mig
att gilla honom på det sättet han gillade mig. Konstigt nog.. fick jag känslor för honom också.

Vi blev tillsammans.. och månader gick.
Tills en dag då han skrev till mig "Du, jag har en sak att berätta för dig.."
Det här bådar inte gott, tänkte jag då..

Med en sorgsen text läste jag .. "Jag är en Jehovas vittne"
Jag blev alldeles iskall i kroppen. Vad är Jehovas vittne? Varför rör det just dig?
"Du är min flickvän, så jag vill berätta en sak till för dig som du måste veta om.."
"Om du fortsätter vara min flickvän, så.. måste du bli en av oss, En Jehovas vittne."

Jag visste inte vad jag skulle svara.... jag var rädd och visste inte vad detta så
kallade "Jehovas vittne" var för något.
"Vi firar inte julafton, nyår eller födelsedagar.."
"... Och händer det en olycka, och man förblöder.. så får man inte göra blodtransfusion"

Jag sa att jag tyckte om honom.. men att jag inte visste vad jag ville..

Jag berättade för mina föräldrar om vad han hade sagt att han var..
Dem blev förskräckta och såg på mig med nästan arga ögon.. "Jehovas vittne!? ..Nej vi låter dig inte bli en sån!!" sa mina föräldrar.

Jag hade inte så mycket val att välja mellan.. Bli ett Jehovas vittne och aldrig mer
få fira julafton, nyår, födelsedagar nånsin mer.. och händer det en olycka och jag förblöder
skulle jag inte få göra en blodtransfusion, jag skulle enligt reglerna bara ligga där på marken och få vänta på att dö... ELLER Låta bli och sorgset nog..göra slut.

Det slutade med att jag gjorde slut. Efter så många tvivel och ångest.. så blev det slut.
Jag hade bestämt mig. Jag var för rädd för att bli något jag inte ens var född till att bli.
Det var inte mitt öde.. Jag kommer säkert finna en annan kärlek.